Jag deltar i två poporkestrar.
Jag älskar båda.
Det som förenar de två är inte musiken, snarare kärleken till musiken, samt det faktum att vi båda har fans, åtminstone i allra högsta grad potentiella, högst möjliga fans. Och fans är guld. För visst kan man mögla i en källarlokal, stänga in sig, hålla saker för en själv och låta saker vara i stunden, delat av få men hur jävla kul är det egentligen?
Nej musik skall delas.
Musik skall spelas.
Musiken ska ut.
Jag och mina orkesterkamrater har en plan för 2009.
Musiken ska ut!
Den ska ut i ipods, mobiler och bilstereos.
Och den ska ut på scen!
Så vem vet?
Snart kommer kanske vi ha lika hängivna fans som säg exempelvis Slayer...
Friday, January 9, 2009
Thursday, December 11, 2008
Wednesday, December 3, 2008
ADHD
Vänner!
Tror jag har nosat på detta ämne förut.
Det kan mycket väl hända att jag är en hemsk hemsk hemsk människa.
Men jag kunde inte bry mig mindre att upprepa mig själv.
För det må så vara, jag är nog trots allt inget annat än en hemskt hemskt svensk människa.
Och mig till synes så är vi svenskar (om jag får låta mig generalisera) otroligt bra på att hålla masken, nicka instämmande medkännande och visa empati mellan fyra ögon, när någon stackare gör bort sig monumentalt. Men i hemmets lugna vrå, framför you-tube, bakom stängda dörrar eller i skvallrande, viskande, telefonsamtal till gottande vänner så älskar vi (älskar jag) att skratta åt andras dumhet, bristande intelligens eller uppenbara idioti.
Om sanningen ska fram så skulle vi säkert alla kunna måla in oss i detta hörn.
Det är lätt att tappa fotfästet, allra minst i radio, live and direct...
Tror jag har nosat på detta ämne förut.
Det kan mycket väl hända att jag är en hemsk hemsk hemsk människa.
Men jag kunde inte bry mig mindre att upprepa mig själv.
För det må så vara, jag är nog trots allt inget annat än en hemskt hemskt svensk människa.
Och mig till synes så är vi svenskar (om jag får låta mig generalisera) otroligt bra på att hålla masken, nicka instämmande medkännande och visa empati mellan fyra ögon, när någon stackare gör bort sig monumentalt. Men i hemmets lugna vrå, framför you-tube, bakom stängda dörrar eller i skvallrande, viskande, telefonsamtal till gottande vänner så älskar vi (älskar jag) att skratta åt andras dumhet, bristande intelligens eller uppenbara idioti.
Om sanningen ska fram så skulle vi säkert alla kunna måla in oss i detta hörn.
Det är lätt att tappa fotfästet, allra minst i radio, live and direct...
Tuesday, September 23, 2008
This is rock´n roll!
Söndag kväll.
Ett kärt återseende.
Jag och vapendragare Tobbe letade oss ner till City för att se/lyssna till vår käre vän Misha och hans bröder i bandet Lingua. Vi hade förväntningar. Vi hade skivan. Vi hade pluggat låtarna.
Musik har till min stora sorg, för mig kommit att innebära mp3:or i ipod, en cd-skiva i bilen eller en dvd framför tv´n i soffan.
Jag glömmer vad livespeningar gör med mig.
Jag glömmer att det "är här och, ingen annanstans, aldrig förr och aldrig igen" som utgör min kärlek till musiken.
Det kan vara i replokalen eller som i söndags på halvsunkigt rockhak i Stockholm City.
Spelar ingen roll.
Bara det lever och berör...
Tack Misha och Lingua för att ni påminde mig.
Tack för en exklusiv spelning för mig och Tobbe, samt det supportande bandet från Ystad (så liten var publiken).
Det var Rock´n Roll!
Det var ett uttryck för gemensam kärlek!
Ett kärt återseende.
Jag och vapendragare Tobbe letade oss ner till City för att se/lyssna till vår käre vän Misha och hans bröder i bandet Lingua. Vi hade förväntningar. Vi hade skivan. Vi hade pluggat låtarna.
Musik har till min stora sorg, för mig kommit att innebära mp3:or i ipod, en cd-skiva i bilen eller en dvd framför tv´n i soffan.
Jag glömmer vad livespeningar gör med mig.
Jag glömmer att det "är här och, ingen annanstans, aldrig förr och aldrig igen" som utgör min kärlek till musiken.
Det kan vara i replokalen eller som i söndags på halvsunkigt rockhak i Stockholm City.
Spelar ingen roll.
Bara det lever och berör...
Tack Misha och Lingua för att ni påminde mig.
Tack för en exklusiv spelning för mig och Tobbe, samt det supportande bandet från Ystad (så liten var publiken).
Det var Rock´n Roll!
Det var ett uttryck för gemensam kärlek!
Thursday, September 18, 2008
Ät gräs, skiva med stolpar
Jaja.. jag har toktungt på jobbet idag. Linux minneshantering, omnia faeces. Jag borde egentligen läsa manualer och försöka förstå problemet innan jag försöker lösa det men min vana trogen ägnar jag mig istället åt trial-and-error i äkta Thorndyke-anda. Trägen vinner låter jag inbilla mig själv. Vi får väl se vem som biter i gräset till slut, servern eller jag.
I frustrationen sitter jag och lyssnar på musik såklart. Jag försöker komma på vad tusan bandet hette.. Jag minns ett orange skivomslag med telefonstolpar.. Eller var det stolpar? Hette skivan något med stolpar? Vem fan döper en skiva efter telefonstolpar? De lät som Mew ungefär vill jag minnas. Vem låter mer som Mew än som Mew låter som Mew?
Sak samma. Mew duger.
Ett dussin rosor
Det var länge sedan det skrevs något nu. Länge sedan det mesta faktiskt. Jag mjukstartar eller startar kanske om.
Kan det ha varit 97?
Tuesday, June 3, 2008
Lost in translation
Videoklippet nedan är något av det roligaste jag sett.
Det är hemskt och hemskt hemskt svenskt att skratta åt ungdomar i tredje världen men jag gör det ändå.
Frustererade tonåringar som bråkar och slåss.
Finns det något bättre?
Emo vs Punk.
Jag dör.
Att sedan någon underbar själ bemödat sig att fixa undertexter som styr upp och räddar min knarkiga gymnasiespanska från ytterligare nederlag gör bara saken bättre.
Det är hemskt och hemskt hemskt svenskt att skratta åt ungdomar i tredje världen men jag gör det ändå.
Frustererade tonåringar som bråkar och slåss.
Finns det något bättre?
Emo vs Punk.
Jag dör.
Att sedan någon underbar själ bemödat sig att fixa undertexter som styr upp och räddar min knarkiga gymnasiespanska från ytterligare nederlag gör bara saken bättre.
Wednesday, May 28, 2008
Som ett får - 10 år för sent
Eftersom jag aldrig kom till Smedjan -95 och såg Cat Rapes Dog fick jag ta igen det för ett par år sedan. Jag letade fram den svarta skjortan och lånade ett par vita hängslen och begav mig till ElectriXmas 06 i Lund. Det var där jag såg Thermostatic, det var där jag tog igen den missade spelningen på Smedjan. Det var där jag premiärsåg And One, 10 år efter alla andra.
Jag måste villigt medge att jag inte helt passade in i samlingen. Jag kände mig som ett får bland rävar och var rädd att någon skulle komma på att jag inte alltid haft snelugg och att jag inte äger något gasmask eller lång läderrock. Jag smög fram till baren, mumlade något på tyska och klarade på så vis mig igenom kvällen.
Jag skulle faktiskt ha tagit mig dit året efter också, men det enda bandet jag var intresserad av ställde in så det hela smög sig. Jag är 10 år sent ute där också och kan vänta några till.
Jag måste villigt medge att jag inte helt passade in i samlingen. Jag kände mig som ett får bland rävar och var rädd att någon skulle komma på att jag inte alltid haft snelugg och att jag inte äger något gasmask eller lång läderrock. Jag smög fram till baren, mumlade något på tyska och klarade på så vis mig igenom kvällen.
Jag skulle faktiskt ha tagit mig dit året efter också, men det enda bandet jag var intresserad av ställde in så det hela smög sig. Jag är 10 år sent ute där också och kan vänta några till.
Tuesday, May 27, 2008
1995 (året då Kyuss sjöng mitt liv och fallos)
Har helt hängt upp mig vid året 95.
Om ni fluktar nedåt i blogghistoriken så ser ni ett till synes harmlöst inlägg om min oförmåga att minnas 90-talet och kanske främst hur livet var som 16 åring, 1995.
Harmlöst var inlägget i sin linda.
Harmlös var tanken att bjuda på ett stycke musikhistoria a la Quicksand.
Livsfarlig blev baksmällan.
Jag fastnade i tanken, eller rättare sagt besvikelsen över att inte minnas vem jag var, hur jag dödade min tid och jag bestämde mig då att låta musienk från den tiden hjälpa mig tillbaka. Självupplevd eller inte... Kanske kan jag på så vis komma närmare mitt så kallade tonårsliv.
Så på egen begäran, härmed fortsätter min resa tillbaka till mitten av nittiotalet.
Följ med om ni vill.
Annars, ignorera alla blogginlägg signerade "Andy" och vars rubrik inleds med "1995 (året då...)".
Nu åker vi!
Om ni fluktar nedåt i blogghistoriken så ser ni ett till synes harmlöst inlägg om min oförmåga att minnas 90-talet och kanske främst hur livet var som 16 åring, 1995.
Harmlöst var inlägget i sin linda.
Harmlös var tanken att bjuda på ett stycke musikhistoria a la Quicksand.
Livsfarlig blev baksmällan.
Jag fastnade i tanken, eller rättare sagt besvikelsen över att inte minnas vem jag var, hur jag dödade min tid och jag bestämde mig då att låta musienk från den tiden hjälpa mig tillbaka. Självupplevd eller inte... Kanske kan jag på så vis komma närmare mitt så kallade tonårsliv.
Så på egen begäran, härmed fortsätter min resa tillbaka till mitten av nittiotalet.
Följ med om ni vill.
Annars, ignorera alla blogginlägg signerade "Andy" och vars rubrik inleds med "1995 (året då...)".
Nu åker vi!
Sunday, May 25, 2008
För att vi saknade dig brorsan!
För mindre än en stund sen beklagade jag mig över hur enkelt vi bedriver denna blogg.
1 Surfa
2 Hitta
3 Kopiera
4 Klistra in
5 Ordbajsa
And så dä storry gås onn...
Press play on tape och låt musiken rulla på nu medan ni läser vidare...det är A och O för detta blogginlägg.
Jag kan inte svära på om det var första gången jag hörde denna låt, den dagen för snart 8 år sen (med viss reservation för snurr i, med och runt kolan) då min blodsbroder Tobias, Fan själv och Bastians stand by pappa, ung och vacker som en Valskogsraksträcka äntrade Kulturamas terminsavslutningsscen och leverade denna vackra visa, tillägnad sin mor, en mor som tog åt sig det hon kunde för ett förvirrat ex slet åt sig vad hon kunde, reste sig och slamrade sig gråtandes ut lokalen allt medan jag, ett stycke rödtott och tobbes rester av familj bara gapade över hur vacker musik kan vara...
Från den dagen har denna låt Save Yourself, denna röst, Jonathan Bunch och detta band Sense Field en mycket speciell plats i mitt hjärta.
Tyvärr så fick jag aldrig chansen att se Sense Field live.
Dock fick jag och bloggbroder Petter chansen att se Jonathan live en sommarkväll för några år sen. Han var i stan, för att spela med sitt nya band, Further Seems Forever, för en Emo O.G. inte helt okända kanske. Tobias däremot som fullkomligt vilken dag i veckan som helst skulle offra sin mycket fina pung för en date med Jonathan Bunch befann sig mycket olägligt på Gran Canaria för förvärsarbete. Vi tog med oss tobias in spirit och drog til kafé 44 som förärats detta fin fina amerikanska besök.
Jag och Petter, som de småstadsalkolister vi är, hade svårt att accpetera att kafé 44 inte ville servera oss annat än kaffe och ekens berömda kanylballar så vi drog till ett närliggande hak för att hinka öl innan bandet klev på.
Vi fastnade i en diskussion på denna krog med ingen mindre än Staffan Hildebrand som jag gratulerade till den fina filmen G (vilket han blev mycket rörd över och ville sen inte riktigt att vi skulle gå därifrån).
Sent om sider så släntrade vi tillbaka...bara för att inse att Jonathan och Further Seems Forever nästan var klara. Vilket antiklimax! Här väntar man nästan ett halv halvt halvt liv för att se karln...och vad gör man. Dricker bira med mannen som gav Paolo Roberto ett liv efter 16 års ålder.
Hur som helst. Jon Bunch tackar iaf Stockholm och avslutar spelningen med en akustiskt version av Save Yourself och jag gråter...
Efter giget så haffar vi honom som ett par tonåringar.
Vi ringer upp Tobbe på Gran Canaria.
Lämnar över luren.
Tobbe gråter...
Tack för mig
Save Yourself, gubbjävel!
1 Surfa
2 Hitta
3 Kopiera
4 Klistra in
5 Ordbajsa
And så dä storry gås onn...
Press play on tape och låt musiken rulla på nu medan ni läser vidare...det är A och O för detta blogginlägg.
Jag kan inte svära på om det var första gången jag hörde denna låt, den dagen för snart 8 år sen (med viss reservation för snurr i, med och runt kolan) då min blodsbroder Tobias, Fan själv och Bastians stand by pappa, ung och vacker som en Valskogsraksträcka äntrade Kulturamas terminsavslutningsscen och leverade denna vackra visa, tillägnad sin mor, en mor som tog åt sig det hon kunde för ett förvirrat ex slet åt sig vad hon kunde, reste sig och slamrade sig gråtandes ut lokalen allt medan jag, ett stycke rödtott och tobbes rester av familj bara gapade över hur vacker musik kan vara...
Från den dagen har denna låt Save Yourself, denna röst, Jonathan Bunch och detta band Sense Field en mycket speciell plats i mitt hjärta.
Tyvärr så fick jag aldrig chansen att se Sense Field live.
Dock fick jag och bloggbroder Petter chansen att se Jonathan live en sommarkväll för några år sen. Han var i stan, för att spela med sitt nya band, Further Seems Forever, för en Emo O.G. inte helt okända kanske. Tobias däremot som fullkomligt vilken dag i veckan som helst skulle offra sin mycket fina pung för en date med Jonathan Bunch befann sig mycket olägligt på Gran Canaria för förvärsarbete. Vi tog med oss tobias in spirit och drog til kafé 44 som förärats detta fin fina amerikanska besök.
Jag och Petter, som de småstadsalkolister vi är, hade svårt att accpetera att kafé 44 inte ville servera oss annat än kaffe och ekens berömda kanylballar så vi drog till ett närliggande hak för att hinka öl innan bandet klev på.
Vi fastnade i en diskussion på denna krog med ingen mindre än Staffan Hildebrand som jag gratulerade till den fina filmen G (vilket han blev mycket rörd över och ville sen inte riktigt att vi skulle gå därifrån).
Sent om sider så släntrade vi tillbaka...bara för att inse att Jonathan och Further Seems Forever nästan var klara. Vilket antiklimax! Här väntar man nästan ett halv halvt halvt liv för att se karln...och vad gör man. Dricker bira med mannen som gav Paolo Roberto ett liv efter 16 års ålder.
Hur som helst. Jon Bunch tackar iaf Stockholm och avslutar spelningen med en akustiskt version av Save Yourself och jag gråter...
Efter giget så haffar vi honom som ett par tonåringar.
Vi ringer upp Tobbe på Gran Canaria.
Lämnar över luren.
Tobbe gråter...
Tack för mig
Save Yourself, gubbjävel!
Rädda dig själv, gubbjävel!
Bloggen som började som förvirrat ordbajsande från två blodsbröder har eskalerat, svullnat, exploderat jag kalla det vad ni vill... Jag kallar det slöfocksbloggen.
När lusten faller på (läs dåliga samvetet) så kastar sig yours truly in på jootuuub och fiskar fram något hett och sprakande...shift+insert...embed..lalla ner lite tankar kring varför, inte nödvändigvis intressant.
Min bloggbroder däremot, han levererar! Något oväntat. Något matnyttigt. Som inlägget nedan... belt i linje med vår vision och röda tråd och så himla typiskt Petter.
Jag glömmer gärna och ofta att han är en nörd. En nörd som jag älskar. Han är syntaren jag aldrig lyckades hålla vid liv. Han är syntaren som aldrig riktigt vågade åka till Smedjan (Köping) och få ögonbrynet sönderpågat och som 12 åring studsandes upp och ner, till höger och vänster till hjältarna i Cat Rapes Dog eller vad det nu var för hemskheter som intog scenen.
Vilken skit jag är. jag har aldrig lyckats med något i mitt musikdyrkande. Har aldrig hittat hem helt. Jag var en värdelös syntare, en usel punkare, en svag (läs folkölssippande och korvsmaskande) straight-edgeare, en fet och hopplös rocker och en på tok för ointellektuell indiepopare. jag är som det jag alltid flytt ifrån, magasinet Okej och Rick Astley i duett med blond sexbomb a la 86. Jag är en Absolute Mix skiva på två svullna ben.
Petter däremot. Han är konsekvent. Han är min idol, och även fast jag ofta hatar det han lyssnar på är jag villig att gå i döden för att han skall få lyssna på det (eller publicera det på vår blogg).
När lusten faller på (läs dåliga samvetet) så kastar sig yours truly in på jootuuub och fiskar fram något hett och sprakande...shift+insert...embed..lalla ner lite tankar kring varför, inte nödvändigvis intressant.
Min bloggbroder däremot, han levererar! Något oväntat. Något matnyttigt. Som inlägget nedan... belt i linje med vår vision och röda tråd och så himla typiskt Petter.
Jag glömmer gärna och ofta att han är en nörd. En nörd som jag älskar. Han är syntaren jag aldrig lyckades hålla vid liv. Han är syntaren som aldrig riktigt vågade åka till Smedjan (Köping) och få ögonbrynet sönderpågat och som 12 åring studsandes upp och ner, till höger och vänster till hjältarna i Cat Rapes Dog eller vad det nu var för hemskheter som intog scenen.
Vilken skit jag är. jag har aldrig lyckats med något i mitt musikdyrkande. Har aldrig hittat hem helt. Jag var en värdelös syntare, en usel punkare, en svag (läs folkölssippande och korvsmaskande) straight-edgeare, en fet och hopplös rocker och en på tok för ointellektuell indiepopare. jag är som det jag alltid flytt ifrån, magasinet Okej och Rick Astley i duett med blond sexbomb a la 86. Jag är en Absolute Mix skiva på två svullna ben.
Petter däremot. Han är konsekvent. Han är min idol, och även fast jag ofta hatar det han lyssnar på är jag villig att gå i döden för att han skall få lyssna på det (eller publicera det på vår blogg).
Thursday, May 8, 2008
Thermostatic - Skapandets process
Om jag skulle skriva en bok skulle den bli tämligen torftig. Jag kan ha en idé om ett början eller ett slut men skulle aldrig orka med att fylla tomrummet däremellan med något konkret. Tyvärr hade min bok helt saknat miljöbeskrivningar eller livfyllda karaktärer. Jag tycker helt enkelt om att beskriva processer i distinkta in- och ut-paramterar som jag kan fastställa innan processen startar. Det är så jag fungerar. Det är så jag arbetar.
Det är nog av samma anledning jag inte tänker ge Thermostatic från Göteborg någon längre presentation. Jag bloggar som jag skulle skrivit en bok. De får vara karaktären jag skippar att beskriva. Historien handlar i alla fall om en ung version av mig själv som med en Amiga 500 lärde känna min första tracker. Det var där intresset föddes tror jag. Det var chip-moddarna som fick mig att lyssna.
Det är nog av samma anledning jag inte tänker ge Thermostatic från Göteborg någon längre presentation. Jag bloggar som jag skulle skrivit en bok. De får vara karaktären jag skippar att beskriva. Historien handlar i alla fall om en ung version av mig själv som med en Amiga 500 lärde känna min första tracker. Det var där intresset föddes tror jag. Det var chip-moddarna som fick mig att lyssna.
Wednesday, May 7, 2008
Danko Jones - Tempus fugit
Köpte mig en DVD härom dagen, en DVD som jag kanske inte köpt om det inte varit för att den endast kostade mig 40 spänn. Misstolka inte, jag vill gärna ha den men priset gjorde att jag bestämde mig. DVD-filmen jag lade vantarna på var Danko Jones - Live in Stockholm.
Danko har inte snott mina idéer. Han gör bara det jag aldrig lyckats göra med en sättning bestående av gitarr, bas och trummor. Kanske för att jag spelar hellre än bra på alla tre. Danko Jones är tre människor som låter som fler. Jag svär att dom har en rackare till bak i kulisserna.
Jag spanade efter den fjärde och femte mannen i kulisserna när jag såg dem live härom veckan (nere i Malmö). Jag såg ingen. Hade tänkt att konserten skulle resultera i ett blogginlägg. Nu blev det inte så, det blev istället att jag ett par veckor senare skriver om ett DVD-köp istället för en konsert. Ni förstår min ågren. Mitt bidrag till bloggen kommer från ett DVD-köp istället för en konsert. Ett DVD-köp.
"Ur led är tiden, ve att jag är den som föddes att den vrida rätt igen."
Danko har inte snott mina idéer. Han gör bara det jag aldrig lyckats göra med en sättning bestående av gitarr, bas och trummor. Kanske för att jag spelar hellre än bra på alla tre. Danko Jones är tre människor som låter som fler. Jag svär att dom har en rackare till bak i kulisserna.
Jag spanade efter den fjärde och femte mannen i kulisserna när jag såg dem live härom veckan (nere i Malmö). Jag såg ingen. Hade tänkt att konserten skulle resultera i ett blogginlägg. Nu blev det inte så, det blev istället att jag ett par veckor senare skriver om ett DVD-köp istället för en konsert. Ni förstår min ågren. Mitt bidrag till bloggen kommer från ett DVD-köp istället för en konsert. Ett DVD-köp.
"Ur led är tiden, ve att jag är den som föddes att den vrida rätt igen."
Seth Cohen och jag...
"How I wish you could see the potential,
the potential of you and me
It's like a book elegantly bound,
but in a language that you can't read just yet"
Jag är urfånig när det kommer till Death Cab For Cutie.
Jag är urfånig och blir som ett barn när det vankas nyrelease.
Jag är urfånig, för jag släpper allt annat...
För vissa handlar det om senaste mobiltelefonen som ska has ska has ska has.
För andra är det om att gå man ur huse för att tälta på Sveaväg för ett sketet tv-spel först i hand först i hand först i hand.
För mig handlar det om 4 lönnfeta karlar från Seattle. Eller egentligen om en enda. Benjamin Gibbard. En skitful snubbe, 30 plus med illasittande brallor. Typ som jag då...
Han skriver musiken och texterna jag till min död hävdar jag haft i huvudet innan honom.
Han är en tjuv men han gör det bra. Han är en tjuv, vilket jag mer än gärna kan ta.
Dock har de gått och blivit lite pretto...för handen på hjärtat, vem släpper en första singel som är 8 minuter snällt räknat, med ett intro som sträcker sig 4 minuter och 40 sekunder. I min imaginära pre-release, demon som stals, var introt endast snälla 3 min 16 sek...
the potential of you and me
It's like a book elegantly bound,
but in a language that you can't read just yet"
Jag är urfånig när det kommer till Death Cab For Cutie.
Jag är urfånig och blir som ett barn när det vankas nyrelease.
Jag är urfånig, för jag släpper allt annat...
För vissa handlar det om senaste mobiltelefonen som ska has ska has ska has.
För andra är det om att gå man ur huse för att tälta på Sveaväg för ett sketet tv-spel först i hand först i hand först i hand.
För mig handlar det om 4 lönnfeta karlar från Seattle. Eller egentligen om en enda. Benjamin Gibbard. En skitful snubbe, 30 plus med illasittande brallor. Typ som jag då...
Han skriver musiken och texterna jag till min död hävdar jag haft i huvudet innan honom.
Han är en tjuv men han gör det bra. Han är en tjuv, vilket jag mer än gärna kan ta.
Dock har de gått och blivit lite pretto...för handen på hjärtat, vem släpper en första singel som är 8 minuter snällt räknat, med ett intro som sträcker sig 4 minuter och 40 sekunder. I min imaginära pre-release, demon som stals, var introt endast snälla 3 min 16 sek...
Monday, May 5, 2008
Skivan jag aldrig skaffar...
Jag har onelinedrawing-splitten ifall du vill ha den kära broder.
Självklart olagligt lånad och till dödagar än olagligare delad med resten av världen.
Ermm...I got them all on empeethree you know.
Jag sörjer min skivsamling.
Jag sörjer en tid då jag skitade ner fingrar bland begagnat örongodis på jakt efter sköna vax att spisa på tonårsrummet.
Jag minns den tiden som igår.
Jag känner att det fortfarande är jag.
Jag ger troligen sken av att vara killen med ett bibliotek av bra skit hemma på hedersplats.
Det är en förbannad lögn,
och jag är lurad.
Den killen sover sen nästan 10 år.
Om jag anstränger mig mellan gråt och tandagnissel så kan jag här och nu erkänna inför eder:
Jag heter Andreas och jag har inte köpt en skiva på 2 år, och den skiva köpte jag utav dåligt samvete (se inlägget om mötet med John Vanderslice). Jag "har´e på datan" som det heter.
Vilket skämt...
Jag skäms...
Jag är uppväxt med skivbackar.
Dammiga, äckliga skivbackar...
Läskeblaskbackar fyllda med Deep Purple, America, Garfunklar och Simons, Leonard Cohen gav mig det jag värderar högst av allt, näst efter min familj.
Det är en gåva som jag vill ge min son.
Jag vill att min son skall snörvla och snora över spännande skivomslag, förundras över de konstiga men ack så ljuva ljuden som kommer ur tomma intet när pappa lägger den där svarta platta frisbeen på snurrmaskinen.
Jag har många gånger mumlat förbannelser över min cd samling som inte är uppackad. Den har legat säker i flyttkartong i fem år snart. Överlevt fyra flyttlass bara för att på ny adress stilla invänta nästa. Mina cd-skivor har insett att livet för deras ras är på upphällning för i Andyland har de tvånssteriliserats...dom blir inte fler...bara äldre och i sämre skick. Det slutgiltiga lösningen är nära för när plösen min får tag i dom kommer de inte att hamna på snurrmaskinen utan våldsamt krossas under klumpig barnfot och repas av snorig barnhand.
Jag lovar härmed att:
1. förklara CD-skivan död i casa Singh-Wige
2. Ge tillbaka till min son vad jag en gång fick mig till låns.
Självklart olagligt lånad och till dödagar än olagligare delad med resten av världen.
Ermm...I got them all on empeethree you know.
Jag sörjer min skivsamling.
Jag sörjer en tid då jag skitade ner fingrar bland begagnat örongodis på jakt efter sköna vax att spisa på tonårsrummet.
Jag minns den tiden som igår.
Jag känner att det fortfarande är jag.
Jag ger troligen sken av att vara killen med ett bibliotek av bra skit hemma på hedersplats.
Det är en förbannad lögn,
och jag är lurad.
Den killen sover sen nästan 10 år.
Om jag anstränger mig mellan gråt och tandagnissel så kan jag här och nu erkänna inför eder:
Jag heter Andreas och jag har inte köpt en skiva på 2 år, och den skiva köpte jag utav dåligt samvete (se inlägget om mötet med John Vanderslice). Jag "har´e på datan" som det heter.
Vilket skämt...
Jag skäms...
Jag är uppväxt med skivbackar.
Dammiga, äckliga skivbackar...
Läskeblaskbackar fyllda med Deep Purple, America, Garfunklar och Simons, Leonard Cohen gav mig det jag värderar högst av allt, näst efter min familj.
Det är en gåva som jag vill ge min son.
Jag vill att min son skall snörvla och snora över spännande skivomslag, förundras över de konstiga men ack så ljuva ljuden som kommer ur tomma intet när pappa lägger den där svarta platta frisbeen på snurrmaskinen.
Jag har många gånger mumlat förbannelser över min cd samling som inte är uppackad. Den har legat säker i flyttkartong i fem år snart. Överlevt fyra flyttlass bara för att på ny adress stilla invänta nästa. Mina cd-skivor har insett att livet för deras ras är på upphällning för i Andyland har de tvånssteriliserats...dom blir inte fler...bara äldre och i sämre skick. Det slutgiltiga lösningen är nära för när plösen min får tag i dom kommer de inte att hamna på snurrmaskinen utan våldsamt krossas under klumpig barnfot och repas av snorig barnhand.
Jag lovar härmed att:
1. förklara CD-skivan död i casa Singh-Wige
2. Ge tillbaka till min son vad jag en gång fick mig till låns.
Skivan jag aldrig fick
En gång beställde jag en skiva. Jag var på jakt efter allt som Sense Field hade tryckt ut på en platta och beställde deras split med Onelinedrawing. Jag brydde mig inte så mycket om Onelinedrawing utan var mest ute efter de tre låtarna med Sense Field. Som tidigare nämnts fick jag aldrig skivan och vet än idag inte hur den hade låtit i min stereo. Mitt hopplösa sökande fortsätter.. Det närmsta jag kommit är fler låtar med Onelinedrawing.
Nostalgi
Jag har inte ett spår av vad jag gjorde, kände eller mådde 1995...
...men jag antar att det inte var så illa som jag inte minns det.
...men jag antar att det inte var så illa som jag inte minns det.
Wednesday, April 30, 2008
I hear terrorists and I understand you...
Musik kan vara politisk.
Musik kan förändra världen!
Give peace a chance.
Come together.
All you need is love.
We are all the winners.
John Lennon i all ära, men den ungerska rapparen Speak tar det hela till en helt ny nivå.
Autogiro till Amnesty, gamla kalasbyxor till UFF, Biblioteksgatanrosa majblommor släng er i vägga för världen förändras här och nu, om ni vill det.
Musik kan förändra världen!
Give peace a chance.
Come together.
All you need is love.
We are all the winners.
John Lennon i all ära, men den ungerska rapparen Speak tar det hela till en helt ny nivå.
Autogiro till Amnesty, gamla kalasbyxor till UFF, Biblioteksgatanrosa majblommor släng er i vägga för världen förändras här och nu, om ni vill det.
Monday, February 25, 2008
Flight of the conchords
Blogg i dvala...
Skärpning!
Bara för att blogbröder inte längre ses betyder inte att folket inte behöver förströelse.
Våra två till tre unika, och mycket lojala, läsare undrar nog om luften helt gått ur bloggen som den röda tråden glömde.
Frukta inte.
Det senaste inlägget gjorde revolution.
Tv mediet har numer introducerats som inspiration till dessa dagdrummlande blogposter.
När undertecknad för såg detta tänkte han: "Nej nu jävlar får det banne mig vara nog". Men istället för att påpeka fekalierna i det blå skåpet, svalde jag min avgrundsvrede och stilla kontemplerade över hur detta snedsteg bäst kunde utnyttjas för bloggens ursprungliga diaboliskt besudlade syfte.
Om min ursprungliga tanke var att skära benen av den skadeskjutna bloggen så vann ändock kärleken till Pjotr till slut, och ett par kryckor inhandlades till de sargade spirorna.
Det finns en alldeles underbar serie FLIGHT OF THE CONCHORDS, producerad av HBO, bolaget som de senaste åren skämt bort oss med ohyggligt välproducerade tv-serier såsom exempelvis Sopranos (RIP), Entourage och Six feet under för att bara nämna några.
Denna serie rekommenderas varmt till alla vänner av bloggen. Om ni inte gillar grejjen, var vänlig återkom inte. Serien som bäst beskrivs som en galen komedi/musikal tar oss med på Kiwi-killarna Bret och Jermaines quest for success i amerika med sin "digi/folk"-duo Flight Of the conchords. Lite som the office möter bröderna herreys.
Ge dem en chans!
Skärpning!
Bara för att blogbröder inte längre ses betyder inte att folket inte behöver förströelse.
Våra två till tre unika, och mycket lojala, läsare undrar nog om luften helt gått ur bloggen som den röda tråden glömde.
Frukta inte.
Det senaste inlägget gjorde revolution.
Tv mediet har numer introducerats som inspiration till dessa dagdrummlande blogposter.
När undertecknad för såg detta tänkte han: "Nej nu jävlar får det banne mig vara nog". Men istället för att påpeka fekalierna i det blå skåpet, svalde jag min avgrundsvrede och stilla kontemplerade över hur detta snedsteg bäst kunde utnyttjas för bloggens ursprungliga diaboliskt besudlade syfte.
Om min ursprungliga tanke var att skära benen av den skadeskjutna bloggen så vann ändock kärleken till Pjotr till slut, och ett par kryckor inhandlades till de sargade spirorna.
Det finns en alldeles underbar serie FLIGHT OF THE CONCHORDS, producerad av HBO, bolaget som de senaste åren skämt bort oss med ohyggligt välproducerade tv-serier såsom exempelvis Sopranos (RIP), Entourage och Six feet under för att bara nämna några.
Denna serie rekommenderas varmt till alla vänner av bloggen. Om ni inte gillar grejjen, var vänlig återkom inte. Serien som bäst beskrivs som en galen komedi/musikal tar oss med på Kiwi-killarna Bret och Jermaines quest for success i amerika med sin "digi/folk"-duo Flight Of the conchords. Lite som the office möter bröderna herreys.
Ge dem en chans!
Thursday, December 13, 2007
Nötter
Ok, det här är kanske lite off-topic men jag tillåter mig själv att för den goda sakens skull bända lite på vår röda tråd och göra ev avstickare till TV-världen. Tillhör du dem som tycker att Stephen Kings Pestens tid (The Stand) är en otäckt bra bok/tv-serie/film så bör du ta en titt på Jericho från CBS. Ikväll sänds det sista avsnittet från den första säsongen på TV4+ så du får nog ta och beställa DVD-versionen och gå igenom alla de 23 avsnitten i tur och ordning. Jag och många med mig är helt sålda på serien. När CBS beslutade att lägga ned serien efter den första säsongen tog de trogna fansen tag i saken och bestämde sig för att övertyga CBS om en fortsättning. Med hjälp av 20 ton blandade nötter och massiva stödaktioner på internet fick de CBS att ändra sig. I vinter kommer sju nya avsnitt som förhoppningsvis ska ge oss ett ordentligt avslut så att vi kan gå vidare med våra liv.
Subscribe to:
Posts (Atom)