Rädda dig själv, gubbjävel!

Bloggen som började som förvirrat ordbajsande från två blodsbröder har eskalerat, svullnat, exploderat jag kalla det vad ni vill... Jag kallar det slöfocksbloggen.
När lusten faller på (läs dåliga samvetet) så kastar sig yours truly in på jootuuub och fiskar fram något hett och sprakande...shift+insert...embed..lalla ner lite tankar kring varför, inte nödvändigvis intressant.

Min bloggbroder däremot, han levererar! Något oväntat. Något matnyttigt. Som inlägget nedan... belt i linje med vår vision och röda tråd och så himla typiskt Petter.

Jag glömmer gärna och ofta att han är en nörd. En nörd som jag älskar. Han är syntaren jag aldrig lyckades hålla vid liv. Han är syntaren som aldrig riktigt vågade åka till Smedjan (Köping) och få ögonbrynet sönderpågat och som 12 åring studsandes upp och ner, till höger och vänster till hjältarna i Cat Rapes Dog eller vad det nu var för hemskheter som intog scenen.

Vilken skit jag är. jag har aldrig lyckats med något i mitt musikdyrkande. Har aldrig hittat hem helt. Jag var en värdelös syntare, en usel punkare, en svag (läs folkölssippande och korvsmaskande) straight-edgeare, en fet och hopplös rocker och en på tok för ointellektuell indiepopare. jag är som det jag alltid flytt ifrån, magasinet Okej och Rick Astley i duett med blond sexbomb a la 86. Jag är en Absolute Mix skiva på två svullna ben.

Petter däremot. Han är konsekvent. Han är min idol, och även fast jag ofta hatar det han lyssnar på är jag villig att gå i döden för att han skall få lyssna på det (eller publicera det på vår blogg).