Seth Cohen och jag...

"How I wish you could see the potential,
the potential of you and me
It's like a book elegantly bound,
but in a language that you can't read just yet"

Jag är urfånig när det kommer till Death Cab For Cutie.
Jag är urfånig och blir som ett barn när det vankas nyrelease.
Jag är urfånig, för jag släpper allt annat...


För vissa handlar det om senaste mobiltelefonen som ska has ska has ska has.
För andra är det om att gå man ur huse för att tälta på Sveaväg för ett sketet tv-spel först i hand först i hand först i hand.
För mig handlar det om 4 lönnfeta karlar från Seattle. Eller egentligen om en enda. Benjamin Gibbard. En skitful snubbe, 30 plus med illasittande brallor. Typ som jag då...

Han skriver musiken och texterna jag till min död hävdar jag haft i huvudet innan honom.
Han är en tjuv men han gör det bra. Han är en tjuv, vilket jag mer än gärna kan ta.


Dock har de gått och blivit lite pretto...för handen på hjärtat, vem släpper en första singel som är 8 minuter snällt räknat, med ett intro som sträcker sig 4 minuter och 40 sekunder. I min imaginära pre-release, demon som stals, var introt endast snälla 3 min 16 sek...